Ingerö sätter fingret på problemet!

Nu när det diskuteras kring Hägglunds vara eller icke vara i partiet kommer Johan Ingerö i Svenska Dagbladet med en lysande beskrivning enligt mig på mitt partis problem.

Svaret på dessa frågor är även svaret på varför KD går åt skogen. Ingen konsekvens. Ingen kommunikation utåt om vad partiets företrädare jobbar med på dagarna, och absolut ingen helhetsberättelse om vilket samhälle de strävar mot. Inget av det som gjorde Nya moderaterna till ett framgångskoncept.

Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag hoppades från tydlighet från Hägglund efter att vi valt om honom på vårt riksting i Umeå. Jag tror fortfarande på Hägglund och Kristdemokraterna har fått igenom mer reformer än om vi inte suttit i regeringen alls. Tyvärr har vi ett minskande väljarstöd och opinionsundersökningarna gör så att man sätter i halsen ibland.

Dock tror jag att Kristdemokraterna har en framtid i svensk politik. Ingerö berör det delvis i sin text gällande att den socialliberala vägen är totalt överexploaterat av Centern, Folkpartiet och han nämner även Miljöpartiet. Sen kan vi även lägga till Nya Moderaterna till den skaran samt att det finns många socialdemokrater som också vill kalla sig för socialliberaler. Som ni kan se i min header så har jag skrivit mitt namn plus Compassionate Conservative. Med det  vill jag mena att jag både ser och vill göra något åt orättvisor i samhället men samtidigt att jag inte alltid tror att staten är vägen till lösningen. Jag tror att detta är något som kristdemokrater över hela Sverige har gemensamt också även om man använder andra ideologiska uttryck än vad jag gör. Acko Ankarberg-Johansson, pressekreterare för KD, gick för några månader sen ut med uttrycket Alliansens sociala röst. Detta är ett uttryck där jag finner mycket av borgerlighetens kärna. Vi tror på de små gemenskaperna och civilsamhället. Vi vill att människor ska få bestämma mer själva och att staten ska hålla sig i bakgrunden och bara vara ett skyddsnät i nödfall.

Det som gör mig frustrerad är otydligheten som Ingerö beskriver men det är också den som vi måste ta tag i och då gäller det inte bara Hägglund utan hela partiledningen och partistyrelsen. Det gäller också hela partiet och våra medlemmar. Sedan att varje debattartikel, krönika eller ledare om Kristdemokraterna kommenteras sönder av människor som avskyr KD är tråkigt och ännu tråkigare är att dessa människor inte kan släppa att KD inte är ett konfessionelt parti. Till er säger jag bara, läs på i detta dokument, eller detta.