Accepterar vi mobbning?

Ibland undrar man varför inte den här frågan är mer aktuell i den politiska debatten men jag blev både glad och ledsen när jag läste Metro på vägen till Högskolan i förra veckan. Jag tänkte det minsta jag kan göra är att lägga upp insändaren här så får ni själva läsa den. Det finns en substans i det som insändaren tar upp i de fyra tipsen även om det inte är en quick-fix.

Kan ju tillägga att tipsen är oerhört nära KDU:s politik.

”Jag mobbades i sex år, det slutade först när jag började på gymnasiet, som jag nu måste gå ett extra år i år för att jag blev psykiskt sjuk och inte klarade av skolarbetet i tvåan. Mina tips på hur man ska hantera mobbing.
1. Inför obligatoriska lektioner, minst en gång i veckan, från förskolan, där man lär barnen empati, sympati och människors lika värde, och på så sätt försöker förebygga mobbing, rasism och så vidare.
2. Inför betyg i uppförande, och utan ett G i betyget så måste man gå om den årskursen, inga undantag.
3. Efter att en elev anmält en annan elev för mobbing så får mobbaren två veckor på sig att förbättra sig, annars måste han/hon byta skola, vare sig föräldrarna godkänner det eller inte, inga undantag.
4. Inför böter på skolor som inte tar mobbning på allvar. När en elev anmält skolan ska den granskas, och processen ska inte ta flera år utan max ett par månader. Inga undantag!”
Signerat 3S i Metro torsdagen den 22:a september

 

Annonser

5 responses to “Accepterar vi mobbning?

  1. Som mobbad under hela grundskolan måste jag inflika min åsikt att man måste inkludera lärare i detta. De har en stor roll och ett stort ansvar.
    Min mobbing började med min lågstadielärare, alltså, det var HON som började mobba mig och sedan var knappast barnen sena att hänga på. Det var ju liksom fritt fram! En speciell episod jag åminner mig här i din blogg var när hon inför valet 1991 uppmålade mina aktiva kristdemokrater till föräldrar som extremhöger, och ja jag menar i ordets alla obehagliga bemärkelser. Jag kommer fortfarande ihåg den extrema utsatthet jag kände i klassrummet där och då. Det var ju knappast som att hon berättade vad någon annans föräldrar röstade på! När jag, irriterad över positionen hon satt mig i, frågade henne vad hon röstade på blev hon rödblå i ansiktet och skrek åt mig att man minsann inte behöver berätta sånt för andra! Nej, men att göra mig till en större outsider än vad jag redan var var tydligen heeeelt i sin ordning.
    När jag kom upp i mellanstadiet tyckte min klassföreståndare där att jag överdrev mina problem, inte kunde jag som söt och icke-fet vara mobbad! Killarna var rimligtvis bara kära i mig. Om hennes syn på kärlek inkluderar daglig misshandel och sexuella trakasserier går ju bara att spekulera i.
    Därför anser jag att lärarlegitimationen och ens lämplighet för att bära en s sådan även borde vara kopplad till hur man hanterar mobbing i klassen. Lärare som efter en termin inte kunnat se andra lösningar än ”då får du ändra på dig till att vara mer som de tycker du ska vara”, ”man ska inte vara en skvallerbytta”, ”kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn, var stolt, hihi” och dylikt borde bli av med sin legitimation!
    Lärare som själva mobbar och uppmanar till mobbing av eleverna borde, när det uppdagas, omedelbart tas ur tjänst och få gå igenom en kurs i empati, sympati och människors lika värde och därefter få komma tillbaka till arbetsplatsen på prov.

    • mattiasgrangzell

      Oerhört tragiskt det som du beskriver och tyvärr inte ovanligt. Lärarens roll är a och o i dessa situationer att upptäcka och hantera mobbning i skolan. Då är det inte bara i klassrummen utan även på skolgårdarna, i matsalarna, omklädningsrummen osv. Lärarens roll i klassrummen är central, speciellt desto yngre eleverna är då en lärare kan ha en ”idolstatus” för många yngre barn.

      För att det ska gå att jobba mot en nolltolerens mot mobbning i skolan så måste lärarutbildningen fokusera mer på dessa ämnen också. Varken igår eller idag eller imorgon får allt fokus läggas på mattematiken, idrotten, engelskan eller andra ämnen utan fokus måste också ligga på de icke-materiella delarna av ett barns skolgång. Mötet med andra människor kan forma dig för resten av livet och tyvärr ser vi att många barn till och med begår självmord för att de inte orkar med trakasserierna i skolan.

      Om inte läraren kan hantera dessa situationer ska de inte vara i klassrummen och undervisa, där håller jag helt med dig.

  2. Ämnet måste diskuteras mer på högre nivå, dvs på riksdags och regerings nivå. Det är 50 unga som tar sina liv varje år i Sverige pga mobbning, det är oacceptabelt att det får förekomma år 2011. Skolorna borde kontrolleras mer och dom har alltså ganska mycket fria händer, eftersom skolorna ej följer lagen och de får fortsätta med detta utan speciellt mycket kontroll. Rektorer som prioriterar annat före mobbning eller blundar för det måste kunna bli av med jobbet eller i alla fall få en varning.

    Jag föreläser om ämnet i skolor och möter väldigt många utsatta och möter även många lärare/rektorer som har en helt felaktig bild av vad mobbning är och hur den kan stoppas. Varför? Lärarna får aldrig någon obligatorisk kurs på lärarprogrammet, så de har inte kunskapen. Det är vuxnas ansvar, men när dom blundar och bagatelliserar problemen vart ska då de utsatta barnen få stöd?

  3. Jag tror väldigt starkt på att uppgradera barn till människor. Att se att det faktiskt är människor man arbetar med, inte bara med ”barn”. Som nu vuxen får jag en känsla av att många vuxna som har att göra med barn, både föräldrar och andra, tror att man kan ”göra som man vill” och att barnen en dag som genom ett trollslag kommer vara vuxna och då se sin barndom endast i ett rosaskimmer av härlighet.
    Min mamma, som är 40 år äldre än jag, hade också dålig erfarenhet av speciellt en lärare. När hon blev vuxen sökte hon upp denna kvinna och pratade om vad som hade hänt. Lärarinnan sade då just ”man tänkte ju inte på att ni skulle bli vuxna en dag”. Jag tror att det kan vara den springande punkten.
    Om en lärare skulle fråga sig ”Hur hade jag känt om min manliga kollega hade lagit mig eller skrikit jävla hora efter mig? Hur hade jag agerat? Hur hade jag velat att min omvärld skulle reagera?” hade nog saker sett annorlunda ut.
    Dessutom, vad lär sig mobbare när vuxenvärlden bara rycker på axlarna och signalerar att det är offret som är jobbigt, vilket sker i 2/3 av våra svenska skolor nu? Jo att det är ok för dem att bete sig hur som helst för att det blir ingen konsekvens! Är det nått vi vill att en två meter lång 120 kg bjässe ska ha med sig i livet? Någon som ett av dessa barn kan vara om kanske bara 5-10 år från det att de finns i klassrummet och på skolgården.

  4. Pingback: Vi ska aldrig acceptera mobbning | Mattias Grängzell - Compassionate Conservative

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s